Klickmanick

Nu återstår bara några få timmars arbete på Göteborgs Spårvägar – min sista dag råkar vara en halvdag, vilket känns lagom som sista dag.

Jag tänkte göra en liten sammanfattning i bilder av mina drygt sju år på Spårvägen. Jag har bara haft med mig en riktig kamera en gång – sommaren 2004 (se bilden här ovan) – men diverse mobilkameror har fångat vardagen genom åren. Några av bilderna har genomgått viss behandling i det trevliga programmet Camera+ för iPhone, därav de märkliga färgerna och ramarna.

Jag börjar med en bild från en av Göteborgs två vagnhallar – Vagnhallen Majorna. Jag har inte varit ”placerad” där sedan 2003, men jag har både hämtat och lämnat vagnar där många gånger genom åren. En gammal och ganska vacker vagnhall.

Majorna har hand om de gamla ”pedalvagnarna” som egentligen borde varit skrotade eller sålda (till t ex Nordkorea) för flera årtionden sedan då de håller på att rosta sönder och falla samman. Rent tekniskt känns det som att åka tidsmaskin 40-50 år bakåt i tiden varje gång man kör en sådan vagn och det är ett under att de inte går sönder oftare än de gör. Men silvertejp är bra.

Så åker vi in i en av många tunnlar. Just den här går från Kortedala till Bergsjön. Vissa tunnlar är säkrade med signaler så att bara en vagn åt gången kan köra genom den. Andra är det inte. Oklart varför. Vissa tunnlar kanske är bättre att krocka i än andra? Jag har i alla fall sluppit vara med om det. För övrigt är så kallade rödljuskörningar den värsta synden på Spårvägen. Det har jag också lyckats undvika.

På den gula skylten står det: HIT men ej längre utan skyddshjälm. Än så länge har jag aldrig passerat den skylten MED skyddshjälm…

Nödbroms. Missbruk beivras. Under mina sju år på Spårvägen är det många som stoppat min vagn med hjälp av nödbromsen. Ingen av gångerna har det varit motiverat av fara för liv och lem, snarare för att någon missat hållplatsen eller för att någon annan ville ha lite roligt på förarens bekostnad.

Inget missbruk av nödbromsen har heller någonsin beivrats.

Spårvagnarna är också utrustade med nödöppnare. Tanken är god. Nödöppnarna ska rädda livet på passagerarna om vagnen börjar brinna och föraren är för omtöcknad av rök för att kunna trycka på ”Öppna”-knappen. Men de går också bra att använda i kombination med nödbromsen om man missar en hållplats eller får för sig att gå av mellan två hållplatser. Eller om man vill att vagnen ska vänta på kompisen som långsamt kommer gående en halv kilometer bort.

Inte heller missbruk av nödöppnaren har någonsin beivrats.

Vi har i alla fall alltid kunnat känna oss trygga i förvissningen om att ”Storebror” hållt uppsikt över allt som hänt på vagnen. En del skurkar har till och med åkt fast tack vare de vakande ögonen i taket. De spelar in på en hårddisk som sitter gömd på en ”hemlig” plats i vagnen.

Vi har TV i vagnen också! Fast programmet som visats på den har alltid varit något enformigt… I några av vagnarna har de på senare tid börjat modernisera och infört Färg-TV! Tyvärr samma tråkiga program, men i färg.

Här har vi TETRA-radion. Många knappar och många förkortningar. Viktigaste knappen har siffran 1 och heter IL. Den har jag inte tryckt på så många gånger då den endast ska användas vid olycka med personskada eller stora materiella skador eller risk för sådan olycka. Eller om man väntat för länge på svar på ett vanligt anrop…

Några gånger har jag i alla fall behövt använda mig av IL-knappen. Här kommer några bilder. Känsliga tittare varnas.

Och så spårade jag ur också. En månad efter att jag börjat köra spårvagn 2003 var jag i Brunnsparken mitt under rusningstrafiken. Jag skulle rakt fram och första tredjedelen av vagnen gick också rakt fram. Sedan la växeln om under vagnen och mittdelen började svänga åt vänster. Fysiska lagar gjorde att främre delen då hoppade av spåret och började svänga åt höger över asfalten. Då tyckte jag det var bäst att bromsa och trycka på IL-knappen.

Jag avslutar med en bild från sommaren 2004. Den är tagen uppe vid Aprilgatans vändslinga. Av någon anledning sågade de ner trädet på bilden en tid senare, oklart varför då det var fint och gav en behaglig skugga varma sommardagar.

Jag vill passa på att säga tack och hej till Göteborgs Spårvägar och yrket spårvagnsförare. Som det känns nu kommer jag inte att sakna det, men vem vet? Kanske söker jag medlemskap i Spårvagnssällskapet Ringlinien någon gång i framtiden om lusten att köra vagn blir för stor. Annars tycker jag att sju år känns tillräckligt. Jag hade aldrig tänkt stanna så länge, men tiden går… Nu är det dags att gå vidare i livet till nya utmaningar och möjligheter i en annan bransch.

Fast kanske kommer jag tillbaka som timanställd nästa sommar redan… Man måste ju leva.

Om någon från Göteborgs Spårvägar läser det här så skriv gärna en liten kommentar. Och kom i håg att jag skrivit det här med glimten i ögat, så ta det inte så allvarligt om du tycker jag skrivit något dumt om ditt kära företag. Alla andra får självklart också kommentera – det är faktiskt ett krav!